Seron/David Ringbäck-Intervju

Vem kunde tro att en av världens bästa MCs och språkkonstnärer skulle vara en kritvit, kristen kille från Åmål som bara någon gång då och då lägger upp en kort dikt på sin ganska dåligt besökta blogg?
David Ringbäck, tidigare känd som Seron, lät mig intervjua honom om hans situation och varför saker och ting blev som de blev men också ställa lite roliga frågor som tar tillbaka oss gamla MBMA-fantaster i tiden.

MobbadeBarnTV:
Vad betyder namnet Seron? Hur kom du på det?

David:
Jag lyssnade en del på Souls of Mischiefs och tyckte att de hade koola namn. Det var inte bara något begrepp eller så utan något som lät som ett riktigt namn och som klingade lite afro-amerikanskt. Satt och hittade på namn åt det hållet och bestämde mig för ett namn till slut. Inget som betydde något alltså.

MobbadeBarnTV:
Du hade en 12:a på gång just när du bestämde dig för att sluta. Jag har fått information om att den fick titlen "Kick Him In The Girl", stämmer det?

David:
Inte förrän jag såg det kom jag ihåg det. Det ringer en klocka om ett liknande namn ja.

MobbadeBarnTV:
Finns det någon info du kan reta oss MBMA-fans med gällande den 12:an som vi förmodligen aldrig kommer att få höra?

David:
Hehe, nja, jag vet inte vad det skulle vara.

MobbadeBarnTV:
Det skulle kunna vara låttitlar, hehe.

David:
Jag skulle väl kunna säga då att den spelades in som ett specialprojekt på sista året i gymnasiet tillsammans med min vän David (Weirdwolf) och de som skötte inspelningen, studioteknikarna alltså, var två dansbandsmusiker.

MobbadeBarnTV:
Varför heter Retarderat Eleverades andra tape "III: Tootaosen" och inte "II: Tootaosen"?

David:
Att det hette III istället för II var nog för att driva med det hela. Vi hoppade över tvåan och gick från ettan till trean.

MobbadeBarnTV:
Vem var Lil' Seron i "Här Ligger Ett Hund Begravet"?

David:
Min lillebror Marcus, som inte är så liten längre...

MobbadeBarnTV:
Jag har märkt att även om du kunde säga rätt så uppnosiga och hårda saker i dina texter så använde du aldrig en svordom. Är detta första tecknet på vad som komma skall eller är det bara en grej som du gjorde för skojs skull?

David:
Det har att göra med min uppväxt helt enkelt. Det svors inte hemma. Kanske kunde slinka ut ett ”skit” då och då men knappast mer än så. Och det man är med om som barn sätter sig ju rätt djupt så att svära skulle kännas som ett slags övertramp på något ursprungligt, ett svek kanske. Kanske det blev en slags kompromiss för mig: om jag inte svär kan jag prata skit om vem som helst hur som helst. Lite haltande logik där dock.

MobbadeBarnTV:
Om du aldrig fått den gula lappen, hur tror du ditt liv hade sett ut? Hade du ändå hamnat där du är idag?

David:
Jag föreställer mig att Gud någonstans skulle ha fortsatt att knacka på mitt hjärta så att säga och gett mig fler chanser. Men risken är att jag skulle ha kunnat gå ner mig rätt rejält, och dessutom dragit andra människor med mig. Nu kanske mitt avhopp, utan att göra det för stort, ändå ruckade lite på saker och ting och gjorde att åtminstone en eller annan person vågade ställa sig utanför hip-hopkulturen åtminstone mentalt sett och ställa sig frågan vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Men för att svara på frågan kan jag säga att jag inte vet. Jag är hursomhelst glad att det blev så här.

MobbadeBarnTV:
Jag måste tillägga att jag också är glad för din skull. För, precis som du säger, så finns det ju viktigare saker än att göra musik. Även om jag kan känna att det skulle vara kul med nya grejer med Seron så är den psykiska hälsan alltid viktigast. Kände du av något av det val du skulle göra veckorna innan avhoppet eller kom det lika plötsligt för dig som för alla andra?

David:
I efterhand ser jag att det fanns en förberedelse. Jag minns en gång när jag kände mig rätt eländig och förlorad, någon gång på vårkanten samma år, då jag tog cykeln ut till någon avlägsen sjövik och satt där själv och kämpade mellan ångest och att överlåta mitt liv till Gud igen. Då var jag ingen kaxig rappare utan en sårad och vilsen tonåring. Jag visste att det liv jag levde var fel (livsinställningen, inte musikgenren) och att det fanns något renare, något högre att leva för. Men jag tog inte steget då. Jag vågade inte och snart var jag tillbaka till mitt självsäkra jag. Det är som att man blir hårdare för varje gång man säger nej till en förändring man vet att man behöver göra. Det gäller vare sig det rör sig om tro eller något annat i livet. Ändå är det man vet är sant alltid starkare än det som är falskt. Det är ju därför vi ju måste ta i så för att förtränga det. Trots min begynnande framgång och det känslorus som följde med det, och trots att jag verkligen älskade musiken, fanns det en molande känsla av obehag som infann sig i mellanrummen. Någon gång på slutet hade jag också rätt skrämmande och ångestgivande drömmar. Kanske gick jag mot en kollision. Samtidigt som jag trängde bort tanken på Gud och ett liv som jag i avsaknad av bättre ord kallar för rent eller värdigt (det var ju förresten mot det där oskuldsfulla och naiva vi vände oss i våra texter och i vårt tal) så ledde det nog mot en nödvändig uppgörelse. En plats där jag fattade ett beslut och sa ja eller nej till ett sådant liv. Som tur var hade jag inte hårdnat så att jag inte kunde släppa mitt liv när den stunden kom. Gud kom till mig extremt tajmat. Men jag kunde också ha sagt nej. En vecka senare är det inte omöjligt att jag hade gjort det.

MobbadeBarnTV:
Visste någon i gruppen om din kris?

David:
Vet inte om jag skulle kalla det för en kris. Det var mer ett molande i bakgrunden. Visst var det större än jag ville erkänna, det vill säga, det rörde vid djupare delar inom mig än jag ville kännas vid, men på ett medvetet plan lekte livet för det mesta och jag var uppåt. Tror inte att någon såg något annat hos mig, jag gjorde det ju knappt själv då.

MobbadeBarnTV:
Jag förstår att det måste varit jobbigt att bryta med MBMA då ni inte bara rappade. Ni var ju även vänner. Hur hanterade du detta?

David:
Alla förändringar prövar väl vänskapsrelationer. För oss blev det nog så att även om den inte var den enda, så var musiken en så pass stor gemensam faktor att när den försvann så fanns det inte så mycket kvar att dela. Och så finns ju det faktum att de andra ställde sig kritiska eller frågande inför mitt val. Då är det naturligt att relationen bryts. Enda alternativet är att man börjar bygga på en helt ny grund, men då var inte det möjligt för det var så nyss och såsom infekterat och de andra var ju dessutom kvar i musiken.

MobbadeBarnTV:
Organismen skrev på sin blogg att ni skulle träffas en gång i Karlstad efter avhoppet. Dock blev det aldrig av. Hur tror du det mötet hade sett ut? Vad var ditt mål med det mötet?

David:
Svårt att säga hur det hade sett ut. Frågan ovan kanske besvarar det. Mitt mål var väl att visa att det, från min sida, inte fanns några hårda känslor mot Johan (Organism 12), och kanske att visa att jag var jag fortfarande.

MobbadeBarnTV:
Har du träffat/pratat med Leo eller PST/Q efter avhoppet?

David:
Jag har pratat med Leo någon gång per telefon och mejl, men det var ett tag sedan.

MobbadeBarnTV:
Hur var det samtalet?

David:
Bra. Vi pratade väl mest om vad vi sysslade med då. Jag tror att Leo hade slutat rappa då vilket säkert påverkade.

MobbadeBarnTV:
PST/Q sade i en intervju att han var ganska arg på den tiden då du slutade och var ganska "emot" religion. Är detta anledningen till att ni inte hade någon mer kontakt med varann, att han (under den tiden) var den som skulle kunna acceptera ditt val minst?

David:
Det var det nog. När jag fattat mitt beslut var jag såklart inte oberörd av hur andra människor reagerade eller kunde tänkas reagera. Johan ringde jag själv, Leo ringde upp mig när han fick veta men Petter (PST/Q) pratade jag inte alls med. Han var nog en av dem som jag helt enkelt var lite rädd för hur han skulle reagera. Han hade nog också uttalat sig rätt negativt mot kyrka och kristen tro under tiden vi umgicks så det fanns väl all anledning att tro han skulle reagera starkt. Jag vet inte om jag gjorde rätt i att inte kontakta honom, men så blev det alltså inte. Jag hade varit med om något överväldigande och påtagligt, men samtidigt var det skört och nytt. Kanske behövde jag beskydda mig lite också och växa mig stabilare innan jag kunde möta sådana ifrågasättanden.

MobbadeBarnTV:
Jag förstår. I samma intervju berättade han att han var arg och bitter för att ni inte hade kontakt i många år men att han nu kan acceptera ditt val och att han så är i retrospekt kan se att ditt val inte alls var så konstigt. Han hoppas verkligen du har det bra och att det är kul att du hittade din grej. Han sa att han inte heller skulle hört av sig till PST/Q i din situation. Hur svårt var det att sluta rappa efter valet?

David:
Mycket svårt och ändå självklart. Felet var inte musiken i sig utan den form av miljö jag skapat runt omkring mig där allt handlade om mig och mina infall, eller att jag handlade efter människors förväntan på mig. Jag blev kontrollerad av mina impulser eller lät infoga mig efter det som gjorde att folk uppskattade mig. En människa kan aldrig känna sig tillfredsställd när hon ständigt betrampar sitt samvete. På så sätt visste jag att jag behövde kliva ur och därför var det självklart. Det svåra var att lämna något som satt i hela blodet och i neuronerna. Det var smärtsamt. Ändå tror jag att jag gjorde rätt. Jag var tvungen att reda ut vad som var rapparen David och människan David. Det är inte självklart samma person.
Och jag kan väl också säga att det hela underlättades av att jag fick göra erfarenheter av Gud, av hans närhet. Det var stort. Men ändå fanns det och har funnits en kamp.

MobbadeBarnTV:
Vad hände med Weirdwolf och DJ Fekal? Har du haft nån kontakt med dom efter avhoppet?

David:
David (Weirdwolf) fortsatte att producera låtar ett tag men tror inte att han håller på idag. Vi träffades då och då när jag fortfarande bodde i Karlstad. Nu var det länge sedan jag pratade med honom. Jonas (DJ Fekal) var min vän redan innan vi började spela in på allvar och jag är tacksam att han är det fortfarande, även om vi på grund av avståndet har mer sporadisk kontakt. Han bor i Göteborg och arbetar där men har också ett band vid sidan om som heter Sonores. Hans musikalitet har blommat ut efter han slutade med hip-hop (även om han så klart var en mycket duktig deejay också).

MobbadeBarnTV:
När du blir igenkänd som Seron, hur känner du då? Är det positivt eller negativt?

David:
I Karlstad som är en lite mindre stad visste väl en del unga människor vem jag varit som rappare och ibland ledde det till samtal rätt naturligt. Annars har det inte hänt.

MobbadeBarnTV:
Vad fick dig att flytta till just Brasilien?

David:
Min fru Viviane är brasilianska och när jag gick färdigt 2005 min utbildning valde vi att prova på att bo här. Vi arbetade först med ett slags volontärarbete på ett daghem under en kortare period innan vi definitivt bestämde oss för att flytta hit. Sedan dess har vi både jobbat på Svenska Handelskammaren i Sao Paulo, hon med events och jag med svenskundervisning.

MobbadeBarnTV:
Så du lär brasilianare att prata svenska? Eller lär du svenska barn att prata svenska, som en svensklärare i Sverige?

David:
Brassar som av olika anledningar valt att lära sig svenska. Det kan vara svenskättlingar, folk på svenska företag, någon med en relation till en svensk person eller folk som helt enkelt är intresserade av språket och den svenska kulturen. Man tror ju inte att ett sådant intresse ska finnas i ett land som Brasilien men det finns mycket folk här, tillräckligt för att ett så pass smalt intresse ska finnas.

MobbadeBarnTV:
Jag förstår att all din gamla musik som gjordes innan avhoppet inte är något du vill sprida, men finns det något sett man kan få tag på din kristna musik?

David:
Jag har ingen sådan musik själv och vet inte om att den skulle ha varit upplagd. Det jag spelade in med kristet budskap var ett slags försök att se om jag kunde få ihop det hela, hip-hoppen i mig och detta möte med Gud. Jag var nästan tvungen att pröva. Men det blev liksom inget av det. Jag visste inte till vem jag skulle vända mig. Till kristna, till icke-kristna? Till hip-hoppare? Skulle jag köra ett radikalt Jesus-budskap eller uttrycka mig i mer metaforiska former? Och dessutom hade jag en tidigare stil och image att förhålla mig till. Hur det än var skulle jag bedömas utifrån det. Jag kände nånstans att jag talade ut i tomma luften, även om det var skönt att pröva på vingarna igen. Eftersom det hela inte landade i mitt liv och i min vardag och inte verkade landa i någon annans heller i den meningen att musiken betydde något för dem, och även på grund av andra anledningar, rann det ut i sanden.

MobbadeBarnTV:
Hur troligt är det att du kommer göra en riktigt comback som kristen rappare med en EP eller ett album?

David:
På en skala från 1 till 10 svarar jag B. Inte för att det är omöjligt utan för att det är bortom alla trolighetskalkyler i den bemärkelsen att jag inte har en aning.

MobbadeBarnTV:
Haha. Det där är väl (om jag inte misstolkar dig) vad jag menar med nästa fråga. Du hade ju en egendomlig humor i dina texter, och som vi sade tidigare gällande namnet på "Tootaosen". Sitter den humorn fortfarande kvar och yttrar sig på något annat sätt nu för tiden, förutom i intervjuer? Haha.

David:
Jag har nog alltid tyckt om att leka med ord och också kanske att vara lite absurd. Det är som ett slags tänjande av gränserna på språket. Det är nog något i personligheten. Men inget som jag själv kan skryta om som om jag hittat på den. Dels är den väl ett resultat av att vi lever i en tid där humorn är absurd, sarkastisk och ironisk och dels är väl en del av mitt sinne för humor säkert ärvt, kanske främst från mamma.
Jag kanske fått slipa bort en del elakheter vad gäller humorn sedan dess, men idag kommer den nog fram naturligt i det jag gör, i undervisningen till exempel. Man blir inte en annan person för att man blir en kristen. Man kan väl säga att man blir, eller bör bli, mer person, mer personlig, mer sig själv. Humorn måste finnas kvar!

MobbadeBarnTV:
Jag förstår att du, som alla andra rappare, var ett fan av hip-hop också. Blir det att du drar igång en skiva med Redman eller Ras Kass fortfarande?

David:
Hip-hop var mitt liv. Jag älskade hip-hop innerligt, mer än något annat. Det går inte att få ur sig något sådant. När jag hör hip-hop, vilket är mer sällan idag, drar det givetvis igång något inom mig. Jag har levt utanför själva kulturen ett tag och även fått andra referenser, men musiken som uttryck är en del av mig. Den kan ligga och sova men dör inte.

MobbadeBarnTV:
Men du har inga problem med att lyssna på musik som du kanske inte håller med om idag som t.ex. Redman? Det är fortfarande något du kan lyssna på när du är på det humöret eller?

David:
Jag skulle nog inte söka upp Redman men i rätt sammanhang så, kanske av mer nostalgiska skäl, skulle jag lyssna och tycka om det så klart. Men sedan är det väl naturligt att man utifrån sin världsbild väljer mellan det som erbjuds. Jag tror exempelvis inte att Redman själv pumpar Timothy Brindle hemma.

MobbadeBarnTV:
Det kanske han skulle! Jag som verkligen är rakt igenom en ateist lyssnar faktiskt en hel del på Timothy. Så man ska aldrig säga aldrig, tänker jag. Hehe. Om du var tvungen att välja en favorit rad eller vers ur din katalog innan avhoppet, vilken skulle det bli?

David:
Peace, I'm out. (Om jag nu nånsin sa så.)

MobbadeBarnTV:
Här får du fritt spelrum att säga något till de som fortfarande lyssnar på MBMA och besöker denna blogg:

David:
Tiden har gått. Vilka är vi? Hur kommer man att minnas oss? Vi ritar ett litet streck på historiens linje och sedan är vi borta. Vi var en del av någonting som hände en viss tid, men så kommer något nytt och en annan tid tar över. Nya namn kommer, gamla glöms. Bara några få lever kvar.

Frågan är inte hip-hop eller icke hip-hop. Den frågan kan kanske ställas av andra som växer upp idag och möter helt andra musikstilar och andra subkulturer. De kan välja, de kan rata hip-hoppen eller anamma den. För oss blev det hip-hoppen, nästan som om den valde oss. Den talade till oss och vi kände igen oss i den. Vi blev en del av den och den en del av oss. Men andra stilar har föregått den och andra kommer efter. Tiden suddar ut våra åstadkommanden i det lilla sammanhang vi levt i. Frågan är istället vem är jag i allt detta? Hur vill jag bli ihågkommen? Som den som levde bara i sin tid? Eller som en som sökte sig utanför den? Finns det överhuvudtaget något utanför vår tid, något som inte mäts i dagar, månader och år, i låtar, skivsläpp och spelningar?

Om det inte finns är det bäst att bita sig fast, försöka suga ut det sista av saften i den frukt som räckt oss tills våra armar tappar kraften och våra tänder är för svaga och vi också läggs i graven som generationerna före oss. Men om det finns något större än tiden finns det anledning att fördjupa sitt sökande. Inte mot fanatism och inåtvändhet. Inte mot människo- och kulturfientlighet. Utan mot mening och större perspektiv, en ljus rymd utan slut där meningslösheten och anonymiteten inte får sista ordet utan istället till sist mynnar ut i gemenskapen. Det finns människor som dött för det. Sedan finns det många av oss som bara dör i tiden. Jag siktar på det första.

MobbadeBarnTV:
Tack för en väldigt givande och bra intervju och lycka till med framtiden och hoppas allt blir så bra som du hoppas på!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar